Bok: Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Jag tillhör absolut inte de som gillar Jonas Gardell utan för mig är det precis tvärom. Jag tycker han är obehaglig, äcklig och konstig. Trots detta så bestämde jag mig för att läsa den kritikerrosade självbiografiska romanen och det ångrat jag absolut inte.

Boken är en roman och en nutidshistoria som handlar om 1980-talet och dåtidens syn på homosexuella (sjukdomstillstånd) och Aids inträde (händer bara i USA). Förutom lite händelser runt ett antal killar så är det en objektiv (eller kanske så objektiv det kan bli) beskrivning av samhället 1980 och framöver.

Trots min syn på Gardell och att han själv läser boken så blir det 4 av 5 bokpoäng.

Handling: När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö. Jag/Jonas var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.