Vecka 20 - blomsterprakt

 

Syjuntan som blev promenadjunta tog en promenad i Sandemar (nästan vid Dalarö).

Här var den enorm blomsterprakt med

Kungsängslilja

Gullviva

Violer av flera slag

På tur med Skärgårdsstiftelsen

Jag, Anders, Karin och Christer tog oss en dagsutflykt tillsammans med Skärgårdsstiftelsen. Båtturen startade kl 8 och den tog oss till Sandböte samt Rånö. En fantastisk tur genom vår vackra skärgård.

Sandböte är ett naturreservat med naturskog och ängsmiljöer och ön ligger precis utanför Ornö. På ön finns Annas stuga dvs Anna Lindhagen. Hon hade bland annat ett stort naturintresse och lyckades få öarna fridlysta innan hon dog. Det finns även en sjöbod med fiskarutrustning som tillhört öns fiskare (Johannes Söderman).

Ö två som vi besökte var Rånö. Här blev det en promenad till öns enda bondgård. Här berättade "bondmoran" om sitt och sin familjs levenade sedan de flyttade dit för ca 30 år sedan.

Den största behållningen från resan är, förutom själva båtresan, alla underbara gullvivor.

Vandring 1

Jag har gått med i Stockholms vandrareförening och har just gjort min första vandring. Onsdagen den 3 maj så gick jag och 30-40 andra pensionärer 10 km längs Drevviken och Flaten. Start och mål var Skarpnäcks tunnelbanestation.

Rätt skoj att gå och småprata med nya och oftast intressanta människor och kul/nyttigt att komma ut på en ordentlig promenad.

Hittade några vårblommor att fota !

Ängsull eller polarull ?

Ängsull (Eriophorum angustifolium) är ett halvgräs inom ullsläktet som förekommer i Nordamerika, norra Asien och Europa.  Det växer i öppna våtmarker och myrområden över hela Sverige.
 
Varje strå är upp till en halv meter högt och i toppen hänger på sommaren tre till fem bomullsliknande ax.
 
Ängsull liknar annars mycket arterna gräsull, kärrull, rostull och polarull.

Polarull (Eriophorum scheuchzeri) är en flerårig växt inom ullsläktet och halvgräsfamiljen. Arten växer med utlöpare och har en enda tät blomsamling i toppen av stjälken. Bladen är korta och rännformiga. Efter blomningen får polarull precis som andra arter i ullsläktet karaktäristiska långa, vita borst vilket ger växten det karaktäristiska "bomullstuss"-utseendet.

Den närmaste släktingen är rostull. En annan något liknande art är tuvull. 
Ängsull har till skillnad från både polarull och tuvull flera blomställningar i toppen av stjälken.

Polarull är vanlig i norra delarna av Norden med tyngdpunkt i fjällkedjan. Medan ängsull växer i hela Europa.

Blommor ala Sydamerika

Våren på G

Nybergs på Getö

Två ljuvliga dagar tillsammans med familjen Nyberg på Getö. Strålande sol, varmt upp och varmt i vattnet.

 

Det nappade fint men det var bara mört och inte någon abborre så långt ögat och masken nådde

 

Gjorde några tappra försök att fotografera en fjäril - gick ok, tycker jag själv

 

Strandaster

Åter hemma igen

Sommaren har nu kommit på riktigt och det är bara att njuta. Det är både varmt på land och i sjön.

Allt är grönt och vackert och blommar finns det i mängd.

Man måste säga att den svenska sommaren är vacker.

Här en närbild på en renfana.

 

 

Sommarens bukett

Kroatiska blommor

 

"Blommor" från Kroatien trots att det fortfarande var lite kylig vår

Möte jul - vår

 Otroligt vacker julblomma samtidigt som vårvinterns första tulpaner

Blommor Syd Amerika

Kaktus i Rio

Blommande kaktus i Rio

 

Blommande kaktus i Rio




Typ orkide (Rio)



Rabatt blomma i Buenos Aires

Kaktus i Buenos Aires

 

Vid Rio de la Plata

Bougainvillea i La Paz

Lustig och vacker; Solön i Titicacasjön

Gullviva

Gullvivan är bland vårens förstlingar ("primula"). Redan vid snösmältningen visar sig den övervintrande bladrosetten med vitgröna, sammetsludna blad, och i maj och juni kommer gullvivans blommor.

 Gullviva är på sina håll mycket ymnig och är en av årstidens populäraste prydnadsblommor. Emellertid har den i vissa landsdelar minskat och är fridlyst i delar av landet. Den får inte plockas i Skåne, Hallands och Örebro län.

Gullvivan har djup och smal krona, som är trattlik med i röret inneslutna befruktningsdelar.
En egenhet hos gullvivan är att hos somliga individer är ståndarna kortare än pistillen. Hos andra exemplar är det tvärtom. Detta kallas heterostyli och motverkar självbefruktning. Bägge varianterna förekommer ungefär lika ofta.
 

Blomställningen är en flock. De yngsta blommorna hänger nedåt mot stjälken, men de äldre reser sig allt mera upp för att slutligen i fruktstadiet stå styvt upprätt, tryckta mot varandra. Fröhuset mognar inneslutet i blomfodret. Det öppnar sig med fem flikar i toppen. Till följd av såväl dess form som dess ställning kan fröspridningen endast ske då stjälken kraftigt stöts eller skakas, till exempel av blåsten.

Blåsippa

Blåsippa (Anemone hepatica syn. Hepatica nobilis), eller "blåviringen", finns i södra och mellersta Skandinavien och i södra Finland. Den växer på torr skogsmark, mest i lövskogar och i granblandskogar. Redan under snösmältningen börjar den öppna sina varmt mörkblå (någon gång violettröda, sällan vita) kalkar.

Den underjordiska, något snett ställda pelarstammen bär i sin spets vid eller strax ovanför jordytan en stor, övervintrande knopp, som i sin nedre del består av breda, tunt hinnaktiga, gråvita eller rödlätta fjäll (lågblad) och högre upp några späda anlag till vanliga örtblad. I bladvinklarna av såväl lågbladen som örtbladen sitter blomknoppar. I blomknopparna ligger alla blomdelarna färdiga redan på hösten och blomman kan slå ut genom att bara sträcka ut dem och ge dem den slutliga färgen. Bladanlagen utvecklas långsammare. Tidigt på våren finns vanligen också fjolårets blad ännu kvar, men de dör under försommaren, när de nya bladen blivit fullvuxna.

Efter blomningen är stängeln böjd mot jorden, och småfrukterna (nötterna) blir därför liggande i moderväxtens närhet. De sprids ibland genom myror (en myrmekofil växt).

Blåsippan är fridlyst i vissa delar av Sverige. Man får inte plocka blåsippor i Hallands, Skåne, Stockholms, Västerbottens och delar av Västra Götalands län.

MASKROS (stor favorit)

Maskros

Maskrossläktet (Taraxacum) är fleråriga örter inom familjen korgblommiga växter. De har pålrot och runda ihåliga stjälkar med endast en blomkorg på varje stjälk. Bladen sitter i en rosett. Holkfjällen sitter i två kransar. Den inre med fjällen uppåtstående och den yttre något kortare och ofta nedböjda fjäll. I Norden innehåller släktet Taraxacum mer än 900 apomiktiska småarter indelade i 14 sektioner.

Många arter av maskrosor reproducerar sig asexuellt genom så kallad apomixis, där fröna produceras utan pollinering, och de då genetiskt blir i princip identiska med moderplantan. Den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust. Stängeln är pipig (rörformig) och mjölksaftrik. Bladen smakar beskt och har egendomligt formade, bakåtriktade flikar. Roten är kraftig och vertikal (pålrot). Maskrosen är också känd för sin seglivade natur och stora förmåga att skjuta skott (rotskott) till nya plantor.

Nyponros

Nyponros (Rosa dumalis) är en rosbuske, som kan växa sig tre meter hög. Den förväxlas lätt med stenros och hundros. Den blommar i juni-juli och har ljusa till något mörkare rosa kronblad. Taggarna är tämligen grova och bakåtböjda. Nyponen är kala och ganska mjuka. De är mycket rika på C-vitamin och används flitigt som ingrediens i matlagning av olika slag.

Nyponrosen är den vanliga vildväxande rosarten i Sverige och är allmän från Skåne till Ångermanland.

 Nyponrosen liknar mycket hundrosen (R. canina) som påträffas på Åland. Hundrosen har emellanåt odlats i trädgård. Båda arterna är mycket mångformiga och därför svåra att skilja från varandra.

Älggräs

Älggräs (Filipendula ulmaria L.), även älgört, är en ört i släktet älggräs i familjen rosväxter. Den är en högväxt art med vita blommor som gärna växer i fuktiga marker. Växten har använts för doft- och smaksättning samt som inom värklindrande medel.

Älggräset är en ganska högväxt (omkring 1–1,5 meter) art, som vanligen inte blommar förrän efter midsommar. Den har starkt doftande gräddvita blommor som växer i breda knippen. Dessa lockar stora mängder av insekter. Men blommorna saknar nektar, så det är bara pollen som insekterna får med sig.

Växten har parvis sammansatta blad med sågade, lansettlika småblad. Älggräs växer i stora bestånd på fuktiga skogsängar, på försumpade ställen, vid skuggrika stränder och håller sig envist kvar i de diken, som går genom åkrar och gärden. Älggräsets utbredningsområde omfattar hela Skandinavien och Finland samt nästan hela Europa och Sibirien.

Om bladen av älggräs gnuggas så avger de en stark och angenäm doft som påminner om rödklöverns blomdoft. Dessa blad har för sin väldofts skull använts redan på 300-talet f.Kr. i Grekland (locka svärmande bisamhällen in i en bikupa). Förr spred man gärna ut blad av älggräs på golvet vid högtidliga sammanhang.

Älggräset har också använts för smaksättning av öl och mjöd, antingen genom att karen gneds med bladen, eller att de tillsattes som krydda. Därav förklaras växtens gamla namn byttogräs, karsört, karsöta (kassöta), mjödört, ölgräs med mera. Man har även kryddat portvin och ättika med blommorna.

Av blommorna kan en saft kokas, efter samma recept som fläderblomssaft. De senare åren har allt fler uppmärksammat älgörtssaften, flera bloggare har beskrivit saftkokningen på älgört och i specialbutiker finns också saften att köpa.´

Bladen och blommorna innehåller salicylsyra och har inom folkmedicinen använts som ett smärtstillande och febernedsättande naturläkemedel.

Renfana

Renfana (Tanacetum vulgare, tidigare Chrysantemum vulgare) är en växtart i familjen korgblommiga växter. Den förekommer i Europa och tempererade delar av Asien.

Renfana liknar prästkrage, men dess kantblommor har en helt annorlunda formad krona. Brämmet är mycket kort och inte tunglikt. Kantblommorna är inte större än mittblommorna, utan snarare ännu mindre och dolda under blomkorgens ytterkant, synliga endast från undersidan. De kan kännas igen på det 3-flikiga brämet och är honblommor. Frukten har i spetsen en liten hinnkant som motsvarar ett förkrympt blomfoder. Växten har kraftig underjordstam och de styva stjälkarna bildar täta bestånd av en meters höjd.

Som vild växer arten på torra ställen, gärna i stenrösen och bland buskar, nästan i hela Norden. Stjälkarna står kvar förtorkade över vintern

Gräslök

Gräslök (Allium schoenoprasum) är en art i familjen lökväxter. Arten har en stor utbredning, det vill säga att den förekommer runt hela norra halvklotet.

Gräslök är en liten, ca 30 cm hög, lökväxt som påminner om gräs. Den blommar med lila bollformade blommor. Den är en flerårig ört med lök och blir upp till 30 cm hög.

Blad och blomstänglar är trinda, släta, gröna. Blommorna sitter samlade i en flock, den saknar groddknoppar och omges av två oansenliga hölsterblad. Blommorna är ca 1 cm långa och har rödvioletta, violetta eller sällan vita hylleblad. Ståndarna är kortare än hyllebladen och saknar flikar på ståndarsträngarna. Arten blommar i juni.